nathaliesmamma

det finns en kille som jag var super kär..det började i 7an när jag först såg han..med sin underbara tuppkam som han bytade färg på ofta. han var så mystisk tyckte jag. jag vågade dock inte prata med honom vilket jag kan ångra än idag att jag inte tog mod till mej redan då.
jag blev dö deppig när jag insåg att vi inte skulle ses mer när vi började gymnasiet.
så glad jag blev när jag såg han sitta på bussen in till helsingborg, första dagen i skolan.
och sen att han skulle gå samma linje som mej gjorde det hela bättre.
först i slutet av ettan så vågade jag prata med han, vi pratade lite mer å lite mer, vi hade följe från skolan till tåget eller bussen och från bussen till skolan.

när ettan var över och jag skulle gå om och börja på filborna så var det över, då sågs vi inte mer.
sen mötte jag jimmy och jag flyttade.
jag kunde inte sluta tänka på han utan skrev ett långt brev till han där jag berättade hur jag verkligen kände.
jag fick svaret att han inte såg mej som nåt annat än en väldigt nära vän...men bättre än inget..eller hur?
tyvärr sågs vi inte mer utan det tynade bort.

anledningen till att jag skriver detta e att jag än idag..alltså flera år efter att vi först sågs tänker på han än.
inatt drömde jag om han och jag kan ibland komma på mej själv att tänka på han.
jag vet at det känns lite fel men förr hade jag för mej att han var det rätta för mej, han var det första stora kärlek jag hade och det är inte lätt för mej att lägga det bakom mej.

sen tror jag mer eller mindre att det var hans förra jag som jag var kär i..i dagens läge ser han inte likadan ut, han ser inte lika mystisk ut, tuppkamen e borta men han är än söt.

missförstå mej inte..jag älskar jimmy över allt och ångrar inte en sekund att jag gick tillbaka till honom och valde honom framför alla.