nathaliesmamma

(för er som inte förstår varför jag skriver detta så bläddra ner lite så ser ni en lång lista där det står vad jag ska skriva om varje dag)

Min första kärlek mötte jag när jag var 13 år hans namn var Robin Toumi Persson, jag föll för han direkt då jag gillade mystiska killar, han var så otroligt annorlunda än de andra, han bar en lång brun rock, hade tuppkam som han bytte färg på nästan alltid, han hade en piercing vid läppen (labrett) men inte vilken som hälst det var en spik..på 3cm.
jag pratade aldrig med han utan bara tänkte på han och tittade på han.
när jag skulle börja gymnasiet var jag jätte ledsen för att jag aldrig mer skulle få se han, men första dagen på bussen så såg jag han, han var på väg in till helsingborg och satt på samma buss som mej, men jag sa inget och bättre blev det när han skulle till samma skola och skulle gå samma linje som mej, tyvärr hamnade vi inte i samma klass och inte heller i samma paralellklass MEN en dag när hela media-linjens elever var ute och bowlade så var han med, han spelade några banor bort och jag höll ögonen på honom..när han gick så gick jag med, jag hamnade före honom men tänkte ta chansen, mitt hjärta bultade som om det skulle hoppa ur mej snart, jag till och med sa fel när jag pratade med han hehe jag sa "gick inte du på rön...väster vång innan?" det var det första jag sa till han, vi hade följe till bussen, jag satte mej inte med han utifall att han inte ville det, efter det pratade vi lite då och då, hade följe till skolan och sattmed varandra på bussen. jag var så enormt lycklig och en gemensam bekant till oss sa att vi såg så avslappnade ut ihop.
när jag fyllde 18 piercade jag mej för första gången och jag gjorde en labrett med en lång spik, som hans.
några månader senare mötte jag jimmy min stora kärlek. men innan jag ville sattsa helt på honom så skrev jag ett långt brev till robin och förklarade exakt hur jag kände för honom, jag fick ett långt mail tillbaka där han förklarade att han endast såg mej som en mycket nära vän, jag blev naturligtvis ledsen men på samma gång överlycklig för efter 5 år så hade jag kommit så pass långt att jag hade pratat med honom, och blivit hans vän.
tyvärr tog det oxå slut där, jag såg honom nästa gång ett år efter att jag skrivit brevet och det var 5 år sedan.
jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade känslor kvar för han för det har jag, någonstans innom mej så tror jag att han och jag är till för varandra om det är som vänner eller mer det vet jag inte, men det tänker jag inte ta reda på för jag är lycklig, jag har funnit min stora kärlek som jag vågade prata med direkt, som besvarade mina känslor och gav mej ett underbart  barn, jag är lycklig där jag är idag men man kan ju inte hjälpa att undra.